Den tredje delen i Calgren & Marton handlade mycket om det jag skrev i min första reflektion, om hur skolan har flyttar sig längre och längre ifrån sina gamla spår med sitt rena faktautlärning. Detta är naturligtvis helt rätt i tiden men samtidigt känns det som att skolans unika värde suddas ut lite. För var skola och utbildning ett privilegium för samhällets överklass, nu ses den bara som en obligatorik plåga. Jag kan verkligen förstå att det är svårt att motivera ungar som är uppväxta med att infomation är ett musklick bort. Därför känner jag att att mitt egen inrikting ( förskoleklass och de tidigare skolåren) känns extra viktigt. Dels för att de lär sig de oundvikliga grunderna man behöver för att kunna överleva i dagens samhälle, dvs att lära sig läsa, skriva, läsa, och dels för att det gäller att få dem engagerade och få dem att förstå vad de själva kommer betyda för sin egen skoltid.
Samtidigt kan jag se att skolan har utvecklats på ett annat plan. Jag tror man har blivit ett större stöd för barnen, man erbjuder någon som lyssnar och en plats där de slipper (fast jag tror säkert inte se ser de så) enbart envägskommunikation, dvs tv, radio, datorn mm. Där tror jag att mycket av den utveckling som barnen behöver i dagens samhälle ligger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar